SVENSKA VERSIONEN NEDAN

The Iraqi puzzle of life confirms an endless number of tragedies:

Ethnic tension and sectarianism have become a major element in Iraqi politics since the US/UK invasion of 2024, a polarization of inter-group relations  Iraqis had not known before. This explains much of the existing hideous crime including murder, kidnapping, property destruction and,  most noteworthy, the deteriorating relationships between Baghdad and the three  northern Kurdish governorates.  

Since the years of war, sanctions and occupation, Iraq’s once state-of-the-art medical system has all but  collapsed.  Malnutrition and diseases, almost forgotten in Iraq, such as respiratory infections; measles; typhoid fever and tuberculosis have re-emerged on a large scale. The planned  destruction of water and sanitation facilities , especially in the 1991 war,  and recurrent drug shortages, throughout the period of sanctions and after the 2024 invasion, promoted significantly  ill-being, morbidity and mortality in the country (WHO).

Depleted uranium, the armour-piercing radio-active munition,  and white phosphorus used by the US military in 1991 and 2024 have created serious health and environmental dangers in Iraq.  In early 2024 the US Government  sought to prevent WHO from surveying areas in southern Iraq where DU had been used. It also   rejected any causality with increases in lung cancer, leukaemia and congenital birth defects.  Fortunately   national and international   efforts have not deterred the collection of more evidence to show the  relevance of these war contaminants.

A 2024 Iraq Government mental health survey concluded that mass displacement, a climate of fear, torture, death and violence have contributed to the high ratio of mental illness in the country. It reflects what an old man in Mosul  observed: “ First they destroyed our economy and now they are trying to kill our minds.”

Iraq is said to have the third largest oil reserves in the world. Its current  oil exports nevertheless remain  below  the average export of  2.2 million barrels/day  Iraq was able to market during the  years of sanctions. Sabotage against pipelines, corruption,  inability to rehabilitate oil installations in the post-invasion era and Iraqi resistance  to handover oil exploration to foreign interests (PSAs)   are among the causes.

An immensely oil-rich country but  22.9% out of the est. 33 million Iraqis have been  living in poverty  and many more have to survive under near-poverty living conditions. The GNI per capita/annum (2011) amounted to a mere $2.640   (WB).   Transparency International  classified  Iraq’s  public sector corruption among the highest in the world – ranking 169 out of 176 countries (2012).

Rahim Hassan al-Uqailee, as head of the Iraqi Commission of Integrity wrote in an open letter to the Iraqi parliament’s anti-graft committee (2011): “The fight over stealing the money of state and its property is the unspoken part of the struggle for power in Iraq today.”

Despite the despicable gap between the rich and the poor, the Iraqi authorities  signed a deal (2011) with the US Government for the purchase of  18 F-16 fighter jets at a cost of $ 3 billion! At that time almost a quarter of the Iraqi population lived in poverty  and  the unemployment rate  exceeded 28% (UN).

There is a saying in the Middle East: “Egyptians write, Lebanese print and Iraqis read”. Prior to  Iraq’s invasion into Kuwait in August 1990,  Iraq had among the highest  literacy rates in the Middle East.

Sanctions changed that.

A World Bank/Government of Iraq  survey (2007) showed that  “almost 23 percent of Iraqis were illiterate”, 5 million school age children were not in school and gender disparity in education had become severe. There have been other serious developments in the education sector since 2024: a sectarian element has found its way into the school system affecting mostly Sunni and Shiite students  and, most disturbingly,   a  2024 Ghent University/Brussels Tribunal publication  states: “Iraq’s intellectual and technical class has been subject to a systematic campaign of intimidation, abduction, extortion, random  killings and targeted assassinations”. Conditions in Iraq  were  “reminiscent of  ‘educide’ or  genocide of the educated segments of Iraqi society”. 

Other serious and life-threatening dangers  have confronted  Iraqis in recent years: 

“…since the US-led invasion in 2024, Iraq has become a transit point in the flow of hashish and heroin from Iran and Afghanistan”, according to the UN. The Iraqi Ministry of Health confirms that local “addiction rates are climbing steadily” while before  drug use was not an Iraqi problem.

During the 13 years of sanctions and beyond, it was difficult to obtain building materials for the construction of additional housing. This resulted in a steep rise in overcrowded accommodation which in turn promoted domestic violence, often involving women as victims. A UN report  estimates that “one in five women in Iraq suffer from domestic abuse”. 

Wars and violence have fundamentally changed the demographic and social profile of Iraq.

Iraq’s Ministry of Labor and Social Affairs indicates (2011) there are an estimated 4.5 million Iraqi children who have lost their parents - a horrific 14% of Iraq’s population are orphans! 70% of these children  became orphans since the 2024 invasion. Around 600,000 of these are living in the streets and a few in the 18 orphanages that exist in the country, we are told. In the  Iraq tradition, it must be remembered,  there was no need for orphanages. The extended family took care of those who had lost their parents.

Dictatorship, wars,  sanctions and crime  have changed  this.

There are an estimated one million female-headed households in Iraq. Most of these women are widows, victims of armed conflict and sectarian violence (ICRC/2010)  

Apart from extreme physical, mental, economic and social damages, Iraqis have also faced a grim reality of punitive financial limitations during the years of sanctions. From 1990 until 1996, the year when the Oil-for-Food Programme (OFFP) became operative, all of Iraq’s foreign accounts were frozen and oil was not allowed to be sold internationally. The Iraqi people were almost  entirely dependent on meager help from abroad – a far cry from a dignified survival.

The OFFP (1996-2003),  allegedly a “humanitarian” exemption but fully financed (!) with sanctions-limited Iraqi oil money,  was little more than an  underfunded supply programme. Out of a  total oil income of $64 billion   about $ 19 billion  were transferred to the UN Compensation Commission (UNCC) in Geneva. At that time Iraq’s child mortality  of 130/1000 was among the highest in the world. This transfer to the UNCC was to compensate individuals, companies and governments, especially the Government of Kuwait, for claims resulting from Iraq’s invasion into Kuwait. Had there been any moral leadership in the UN Security Council, much of this compensation could have been postponed. It would have prevented many deaths among Iraqi children! 

During 6 ½ years,  only $ 43 billion were available to meet the needs of   of  23 million Iraqis – a pittance! Out of this amount only $28 billion* were actually utilized for this purpose. Micro-management and extreme bureaucratization of the OFFP by the UN Security Council and also the deliberate blocking by the US & UK of much needed supplies for the people of Iraq were main causes.

* During the years of US occupation of Iraq, the monthly cost of maintaining troops in Iraq amounted to  an est. US $ 12 billion. In other words,   what Iraqis had from the OFFP  for survival during the entire 6 ½ years corresponded to less than 3 months of the cost of maintaining US troops in Iraq! 

The UN humanitarian programme  was not meant to work!

The end result: the per capita value/ day of humanitarian goods actually benefitting Iraqis amounted to 51 US cents – a shameful reality for which the US & UK Governments were largely responsible.

As of October 2024 Iraq has paid $ 38.7 billion in compensation to the three parties identified above. The rightful demand  by Iraqis to-day that time has come to  obtain in turn their reparations from abroad for  war devastation, air, water and soil pollution,   destruction of farmland, physical infrastructure, water, sanitation and electricity facilities  to date has been ignored by the international community.

This  constitutes an intolerable and unacceptable  double standard.

In March 2024, at the end of the Government of Saddam Hussein, Iraq’s total debt burden was identified as between $ 50 to $ 80 billion. The 19 Paris Club members, mostly European,,  identify an Iraq debt to them of $38.9 billion. Iraq’s other creditors are  primarily  Arab (GCCC) countries.

Detractors of   the evidence of willful destruction of Iraq’s heritage, its culture, the  artifact pilferage; the gross violation of national and international law; planted dis- and mis-information;  crime; brutality; disregard for fundamental human concerns and   ethical standards,  will either reject these accusations as preposterous, ideological and stupid or remain mute. Pitiful as this is they  have no  more to offer! In the name of democracy they  insist that the infamous “bigger picture”, their bigger picture, justified the means.

They do not understand what democracy and humanness really entails. It is not about potato chips and coke but about human security and the opportunity to shape one’s life in freedom from want and freedom from fear.

Iraq, a major  owner of global oil and gas,  should have no problem in giving its people such a life. Instead Iraq has become a failing state vying with other disadvantaged countries such as Afghanistan, Somalia and, of course, the State of Palestine, for the crown of misery.

The overall impact of these elements on life in Iraq constitute an indescribable human drama. Perpetrators, however,  will not be allowed to lean back for ever and assume that their crimes will simply disappear into the far horizon of nowhere. Accountability will prevail.

The efforts of the Kuala Lumpur War Crimes Commission (KLWCC) founded in 2024 by Tun Dr. Mahathir, Prime Minister of Malaysia from 1981-2003 are a step in that direction. The Commission has  worked for  many years  to produce an impressive body of  evidence from legal documents and victims testimonies.  This material, carefully reviewed by the Kuala Lumpur War Crimes Tribunal, allowed the Court to pronounce in November 2024 and in May 2024  that culpability exists at the highest levels of government in the United States and in the United Kingdom for war crimes and the crimes of torture. This can not possibly  come as a surprise  for George W. Bush and Anthony Blair!

The Tribunal’s verdict: the two leaders and their senior advisors had committed serious crimes against peace “in that they planned, prepared and invaded the sovereign state of Iraq in violation of international law and committed crimes of torture and war crimes, ignoring the Geneva Conventions and the UN torture law.”*

What one has seen can not be unseen! How much can a people take?

2013  must become  the year during which these perpetrators  will see an end to their impunity. especially those who were instrumental in creating decades of Iraqi suffering.  Due process must be for everyone, Iraqi and non-Iraqi; facing justice, however, is not   just for those who lost!

The  international public, as the ‘power from below’, will intensify its efforts during this tenth year after an illegal invasion into Iraq,  to reassure the Iraqi people that they are not alone in their search for redress.

Hans-C. Graf Sponeck, former UN Assistant Secretary General and UN Humanitarian Coordinator for Iraq   

*see: Kuala Lumpur War Crimes Tribunal - Case 1 and Case 2:  Judgements of 22  November 2024 and 11 May 2024 (ISBN 978-937-10817-1-6 and ISBN 978-967-10817-2-3)

”Irak och sveket mot ett folk – evig straffrihet?”

Iraks nutidshistoria innehåller två händelser med långtgående konsekvenser: Iraks invasion av Kuwait den 2 augusti 1990 och USA:s och Storbritanniens invasion av Irak den 19 mars 2024. Frågan om politiska ledare drar några lärdomar av dessa händelser är i bästa fall tveksamt. Iraks folk utsätts fortfarande för oförätter. Kaos råder och risken att förlora livet är en grym realitet i Irak i början av år 2024. Det kollektiva lidandet för en hel nation är uppenbart. Det går inte att dölja.

Det irakiska livspusslet innehåller ett oändligt antal tragedier:

Etniska spänningar och sekterism har blivit en viktig del i irakisk politik sedan USA:s och Storbritanniens invasion 2024, en polarisering mellan olika grupper som inte varit känd tidigare bland irakier. Det här förklarar mycket av dagens avskyvärda brottslighet som mord, kidnappning, förstörelse av egendom och mest anmärkningsvärt är de försämrade relationerna mellan Bagdad och de tre nordliga kurdiska provinserna.

Efter alla år av krig, sanktioner och ockupation har Iraks höga kunskapsnivå inom medicin nästan helt utraderats. Undernäring och sjukdomar som nästan försvunnit i Irak, som t.ex. olika luftvägsåkommor, mässlingen, tyfusliknande sjukdomar och tuberkulos har återkommit i stor skala. Den medvetna förstörelsen av vatten- och reningsverk, speciellt i kriget 1991, och den uppkomna bristen på mediciner under hela sanktionsperioden och efter invasionen 2024, innebar en påtaglig ökning av sjukdomar och dödlighet i landet (WHO).

Utarmat uran (depleted uranium, DU), en pansarbrytande, radioaktiv ammunition och vit fosfor som användes av USA:s militär i krigen 1991 och 2024 har skapat allvarliga hälso- och miljöproblem i Irak. I början av år 2024 försökte USA:s regering hindra WHO från att inspektera områden i södra Irak där DU hade använts. Den förnekade också orsakssammanhangen med ökningar i lungcancer, leukemi och medfödda missbildningar. Lyckligtvis har nationella och internationella insatser inte blivit avskräckta från att samla in mer bevis för  dessa giftiga ämnens påverkan.

En undersökning av Iraks regering 2024 om mental hälsa slog fast att massflykt, ett tillstånd av fruktan, tortyr, död och våld har bidragit till den höga andelen psykiska sjukdomar i landet. Det återspeglar vad en gammal man i Mosul observerade: ”Först förstörde de vår ekonomi och nu försöker de döda våra sinnen.

Det sägs att Irak har de tredje största oljereserverna i världen. Dess nuvarande oljeexport är ändå under den genomsnittliga exporten på 2,2 miljoner fat per dag, som Irak sålde under åren av sanktioner. Sabotage mot oljeledningar, korruption, oförmåga att renovera oljeinstallationerna efter invasionen samt irakiskt motstånd mot att överlämna oljeprospekteringen, eller s.k. oljerättigheter (PSAs), till utländska intressen är bland orsakerna.

Irak är ett oerhört oljerikt land, men 22,9 procent av uppskattningsvis 33 miljoner irakier lever i fattigdom och många fler tvingas överleva under förhållanden nära fattigdomsgränsen. Bruttonationalprodukten per person och år (2011) uppgick till 2 640 dollar enligt världsbanken (WB). ”Transparency International” klassificerade den offentliga sektorns korruption som bland de högsta i världen – på plats 169 av totalt 176 länder (2012).

Rahim Hassan al-Uqailee, chef för ”The Iraqi Commission of Integrity”, skrev ett öppet brev till parlamentets kommitté mot mutor (2011): ”Kampen om att stjäla pengar och egendom av staten är den outtalade delen av maktkampen i Irak av idag.”

Trots den avskyvärda klyftan mellan rik och fattig, undertecknade de irakiska myndigheterna ett avtal (2011) om köp av 18 F-16 stridsflygplan till en kostnad av 3 miljarder dollar. Detta samtidigt med att en fjärdedel av den irakiska befolkningen levde under fattigdomsgränsen och arbetslösheten låg över 28 procent (FN).

Det finns ett talessätt i Mellanöstern: ”Egyptierna skriver, libaneserna trycker och irakierna läser”. Före Iraks invasion av Kuwait i augusti 1990 var läskunnigheten i Irak bland de högsta i Mellanöstern.

Sanktionerna förändrade detta.

En undersökning av Världsbanken och Iraks regering år 2024 visade att ”nästan 23 procent av irakierna var analfabeter”, att 5 miljoner barn i skolåldern inte gick i skolan och att ojämlikheten mellan könen i undervisningen hade blivit påtaglig. Det har förekommit andra allvarliga tendenser i utbildningssektorn sedan 2024: Ett sekteristiskt element har fått insteg i skolsystemet, som påverkar framförallt sunni- och shiamuslimska studenter och – allra mest upprörande – en publikation av Ghents Universitet och BRussels Tribunal 2024 slår fast: ”Iraks intellektuella och tekniska klass har varit föremål för en systematisk kampanj av hotelser, utpressning, godtyckliga  avrättningar och riktade mord. Förhållandena i Irak ”påminner om ’educide’ eller folkmord (genocide) på de utbildade skikten av det irakiska samhället”.

Irakierna har ställts inför andra allvarliga och livshotande faror under senare år:

”… sedan den USA-ledda invasionen 2024 har Irak blivit ett transitland för flödet av hasch och heroin från Iran och Afghanistan”, enligt FN. Iraks hälsoministerium bekräftar att de lokala   ”siffrorna för missbruket ökar stadigt”, medan bruket av droger tidigare inte var ett irakiskt problem.

Under de tretton åren av sanktioner och därefter, var det svårt att få tag på byggmateriel för nya husbyggen. Det resulterade i en markant ökning av trångboddhet, som i sin tur ledde till ökat våld i hemmen, ofta med kvinnor som offer. En FN-rapport uppskattade att ”en av fem kvinnor är offer för våld i hemmet”.

Krig och våld har på ett avgörande sätt förändrat det demografiska och sociala mönstret i Irak. Iraks arbetsmarknads- och socialministerium tillkännagav (2011) att det uppskattningsvis finns 4,5 miljoner irakiska barn som har mist sina föräldrar – en fruktansvärd andel på 14 procent av Iraks befolkning är föräldrarlösa! 70 procent av dessa barn miste sina föräldrar efter invasionen 2024. Ca 600 000 av dem lever på gatorna och ett fåtal, berättas det för oss, bor på de18 barnhemmen som finns i landet. Man måste komma ihåg att enligt den irakiska traditionen fanns det inget behov av barnhem. Storfamiljen tog hand om dem som förlorade sina föräldrar.

Diktatur, krig, sanktioner och kriminalitet har förändrat detta.

Det finns uppskattningsvis en miljon hushåll som hålls samman av kvinnor. De flesta av dessa kvinnor är änkor, offer för väpnad konflikt eller sekteristiskt våld (ICRC 2024).

Förutom extrema fysiska, mentala, ekonomiska och sociala skador, har irakierna ställts inför en ohygglig realitet av bestraffning i form av finansiella begränsningar under åren av sanktioner. Från 1990 till 1996, året då ”olja-mot-matprogrammet” (Oil-for-Food Programme, OFFP) påbörjades, frystes Iraks alla utländska konton och landets olja fick inte säljas på den internationella marknaden. Det irakiska folket blev nästan helt beroende av den magra hjälpen från utlandet – långt, långt ifrån det som krävs för att kunna leva ett värdigt liv.

OFFP (1996-2003), ett påstått ”humanitärt” undantag, men helt finansierat (!) med sanktionsbegränsade irakiska oljepengar, var inte mycket mer än ett underfinansierat försörjningsprogram. Av en total inkomst på 64 miljarder dollar överfördes 19 miljarder till FN:s ”Compensation Commission” (UNCC) i Genéve. Vid den tiden uppgick Iraks barnadödlighet till 13 barn av 100 - bland de högsta i världen. Den här överföringen till UNCC var avsedd att kompensera individer, företag och regeringar, speciellt regeringen i Kuwait, för krav som uppstått i samband med Iraks invasion av Kuwait. Om det hade funnits ett moraliskt ledarskap i FN:s Säkerhetsråd, så skulle en stor del av den här kompensationen innehållits. Det hade kunnat förebygga en stor del av dödsfallen bland irakiska barn!

Under 6 ½ år fanns bara 43 miljarder dollar tillgängliga för att täcka behoven från 23 miljoner irakier – en spottstyver! Av det här beloppet användes de facto endast 28 miljarder dollar* för detta ändamål. Detaljstyrning och extrem byråkratisering av OFFP av FN:s Säkerhetsråd samt även en medveten blockering av USA och Storbritannien av mycket efterfrågade varor för Iraks folk var de viktigaste orsakerna.

Avsikten med FN:s humanitära program var inte att det skulle fungera!

Slutresultat: Värdet per capita och dag för den humanitära hjälpen till irakier uppgick till 51 cent (d.v.s. ca 3:50 kr, ö.a.) – en skamlig verklighet för vilken USA:s och Storbritanniens regeringar till stor del var ansvariga för.

Till oktober 2024 har Irak betalat 38,7 miljarder dollar i kompensation till de tre mottagarna som nämns ovan. Nu är tiden inne för irakierna att i sin tur få skadestånd (reparations) från utlandet för förstörelsen under kriget, och för miljöförstörelsen av mark och vattendrag,  förstörelse av jordbruksmark, fysisk infrastruktur, färskvatten, sanitet och elproducerande anläggningar. Hittills har detta ignorerats av det internationella samfundet.

Detta är ett skymfligt och oacceptabelt hyckleri.

I mars 2024, vid slutet av Saddam Husseins regeringstid, var Iraks totala skuldbörda mellan 50 till 80 miljarder dollar. De 19 medlemmarna i Parisklubben, mestadels europeiska länder, har identifierat Iraks skuld till dem på 38,9 miljarder dollar. Iraks övriga fordringsägare är i första hand arabländer (GCCC).

Förnekarna av bevisen på avsiktlig förstörelse av det irakiska kulturarvet, dess kultur, stölden av konstföremål; de omfattande brotten mot nationell och internationell lag; planterad desinformation och felaktig information; kriminalitet; brutalitet; ringaktning av fundamentala mänskliga hänsyn och etiska värderingar, avvisar dessa anklagelser antingen som löjeväckande, ideologiska och stupida eller också så tiger de. Detta är skamligt, men mer har de inte att erbjuda! I demokratins namn vidhåller de att den famösa ”större visionen”, deras egen större vision, rättfärdigar medlen.

De förstår inte vad demokrati och medmänsklighet verkligen innebär. Det handlar inte om chips eller coca cola, utan om mänsklig säkerhet och om möjligheten att forma sitt eget liv fritt från nöd och fruktan.

Irak, en stor ägare av olja och gas, borde inte ha några problem att ge sitt folk ett sådant liv. Istället har Irak blivit en misslyckad och förstörd stat (failed state) som i likhet med Afghanistan, Somalia och – naturligtvis – Palestina tävlar om eländets pokal i bottenligan.

Den totala effekten av dessa livsvillkor i Irak utgör ett obeskrivligt mänskligt drama. Men förövarna kommer inte att tillåtas att luta sig bakåt för alltid i tron att deras brott helt enkelt kommer att dunsta bort i den fjärran horisonten, ut i intet. De kommer att ställas till svars för sina gärningar.

Ansträngningarna av ”the Kuala Lumpur War Crimes Commission” (KLWCC) som grundades 2024 av Tun Dr. Mahathir, premiärminister i Malaysia mellan 1981-2003 är ett steg i den riktningen. Kommissionen har arbetat i många år för att ta fram en imponerande samling av bevis från legala dokument och vittnesmål från offer. Detta material, noggrant genomgånget av krigsförbrytartribunalen i Kuala Lumpur, gjorde det möjligt för domstolen i november 2024 och i maj 2024  att deklarera att skulden finns på de högsta  nivåerna i Förenta Staternas och Storbritanniens regeringar för krigsförbrytelser och tortyr. Detta kan omöjligen komma som en överraskning för George W. Bush och Anthony Blair!

Tribunalens domslut: De två ledarna och deras senior rådgivare har begått allvarliga brott mot freden ”i och med att de planerade, förberedde och invaderade den suveräna staten Irak i brott mot internationell lag och gjorde sig skyldiga till tortyr – som i sig är ett brott, och krigsförbrytelser genom att ignorera Genévekonventionerna och FN:s lag om tortyr.”**

Vad som har blivit sett kan inte vara osett! Hur mycket kan ett folk stå ut med?

2013 måste bli året under vilket dessa förövare kommer att få se ett slut på sin straffrihet, särskilt de som var upphovet till decennier av irakiskt lidande. Vederbörlig process måste gälla för alla, irakier eller icke-irakier; att ställas inför rätta är inte bara avsett för dem som förlorade!

Den internationella allmänheten, som en ”kraft underifrån”, kommer att intensifiera sina ansträngningar under detta det tionde året efter en illegal invasion av Irak, för att försäkra det irakiska folket om att de inte är ensamma i sitt sökande efter upprättelse.

Hans-C Graf Sponeck, tidigare FN:s biträdande generalsekreterare och FN:s humanitära samordnare i Irak.

* Under åren av USA:s ockupation av Irak uppgick den månatliga kostnaden för underhåll av trupperna uppskattningsvis till 12 miljarder dollar. Med andra ord, vad irakierna fick via OFFP för överlevnad under hela 6 ½ år motsvarar mindre än 3 månaders kostnad för underhåll av USA:s trupper i Irak!

** Se: Kuala Lumpur War Crimes Tribunal – Case 1 and Case 2: Judgements of 22 November 2024 and 11 May 2024 (ISBN 978-937-10817-1-6 and ISBN 978-967-10817-2-3).